alwyn

Då har man varit och lämnat bort dem. Ett annat jourhem dök upp som räddaren i nöden.
Det känns tomt, tyst och lite sorgligt. Konstigt, det känns som att man sviker dem.
Men jag vet att det är det bästa för dem. Nu får de vara hon männsikor som kan ge dem vad de behöver och där det redan finns en illerkompis till dem. Människor som kan mycket om illrar och har mååånga års erfarenhet. Jag hoppas att de får stanna där!

Suck, jag önskar jag kunde ha en iller. Jag har saknat det enormt sedan Tindra och Tomte flyttade för många år sedan. Kanske en dag, när omständigheterna passar bättre.

Nu vet jag varken ut eller in.
Vad gör man när ens planer inte alls går som man ville? När det tar tvärstopp och blir något helt annat?

Jag kan gärna ta bit-träningen med valparna.
Jag kan lådträna och tvätta golv och möblera om och hålla på. För jag vet att det är sånt som hör till.
Jag vill så gärna hjälpa djur som behöver hjälp, som inte har någonstans att ta vägen.
Många djur omplaceras idag! Många behöver hem. Speciellt katter och illrar.
Jag brukar bli så trött på att folk jämt skyller på allergi hit och dit. Självklart finns det de som verkligen blir sjuka och tvingas omplacera, som hon jag fick illrarna från, men alla som skyller på allergi kan väl knappast tala sanning?
Jag brukar tänka att om jag blir allergisk så ska jag strunta i det och kämpa på tills jag storknar.....men vad nu?

När den jag bor med ser ut som en sjukling som snörvlar, hostar, nyser och kliar ögonen så fort han kommer hem....vad gör jag då?
Vi är ledsna och lite oroliga båda två just nu faktiskt. Visst, vi ska lösa detta på något sätt. Jag litar på att universum visar oss vägen. Lite hjälp, någon?

Imorse när jag kom in till illrarna möttes jag av något som såg ut som en orkan hade dragit fram.

Det positiva: Jag vill lova att de roat sig!

Det negativa: Jag har spenderat halva dagen till att städa och sortera och skura golv.

Såhär är det att ha illervalpar. Det är bara att bita ihop. När rummet luktade gott, allt var i ordning och sängen utflyttad för att lättare kunna hålla rent framöver fick de en papplåda att leka med. Den va tydligen rolig att gräva och leka tittut i.
Sedan gick jag en runda ute med Cindy medans Kevin sussade gott. Hon va lite mer nervös än han var på uteprommenad så vi får träna på det, men hon va mycket snäll. Jag tänkte nyss ta med Kevin ut på en prommenad med, men han bara sover och sover. Antar att han är den skyldiga till röran som mötte mig imorse, hihi.

Idag har jag satt ut annons på dem för att visa att vi finns, så att det rätta hemmet får en chans att dyka upp. Självklart ska de stanna här sålänge de behöver och tills det kommer någon med illervana som kan ge dem ett kärleksfullt hem för resten av deras liv. Vi tar allt som det kommer! Under tiden kommer jag att uppdatera här om hur det går med allt.

Eftersom jag och pälsbollarna inte känner varandra så väl har de sitt eget rum nu. Jag vill även känna dem lite bättre innan de får ha någon större närkontakt med katterna.

Idag har illrarna fått uppmärksamhet på tumanhand.
Imorse när jag kom in till dem låg Kevin och sov. Cindy lockades upp i mitt knä: Vitaminpasta is the shit! Man kan få dem vart man vill med hjälp av den haha.

Väl i famnen kunde jag lyfta henne utan problem och bar då med henne runt i lägenheten. Hon fann sig i att bli runtburen och va hur go som helst... lustigt; De vägrar bli upplyfta och bits när de är på golvet, men väl i famnen är de som nallebjörnar!

Sen var det Kevins tur.
Jag gav honom en kycklingbit, och oturligtvis tog han en bit av mitt finger med då han grep efter den så att blodet forsade. Jag ignorerade detta då jag förstår att det va en olycka, och knasKevin hade lyckats hamna i knipa. Kycklingbiten fastnade på hörntanden och frustrerad som han blev fick han inte loss den. Han lät mig lyfta upp honom och gapade så att jag kunde dra loss godisbiten. Jösses! Men traumat fick honom nog att lita på mig så han hängde kvar i famnen och jag tog ut honom på en prommenad i hans nya sele.
Han fick springa lite på gräset, men blev väldigt rymlingsbenägen och stressad av att han ville bli fri, så han fick va i min famn medans vi gick runt och pratade. Väl där fann han sig tillrätta och slappnade av. Jag känner att vi bondade lite vilket är kul!
När vi kom hem lät han mig klappa fast att han var på golvet. Jag känner mig mkt nöjd med dagen och kommer att fortsätta träna dem på detta vis.

Ja, det va ca fyra år sedan jag hade illrar, och gud vet att jag saknat det.
Jag skulle inte skaffa iller igen på väldigt länge, eftersom de ofta kräver mycket tid och jobb....
men vad gör man inte för att hjälpa djur i nöd?

Så nu är de här, Kevin och Cindy. På resan hem med dem i bilen igår var jag nyfiken på de nya bebisarna (som visserligen ser ut som jättar trots sin ringa ålder på 12 veckor). Jag tog ut dem och upptäckte till mig förvåning att de båda var otroliga mysbollar och inte verkade veta vad tänderna var till för. Jag tog dem till djuraffären och köpta två selar till dem. Både jag och djuraffärs expediten kunde hantera dem båda utan minsta problem!

Sen kom vi hem och illrarna gick på upptäcksfärd. Båda lekte u-båt i vattenskålen och verkade nöjda med livet vartefter de somnade och sov länge. På kvällen då de vaknade hände dock något oväntat. De två gossbjörnarna förvandlades till pirajor som gång på gång kom fram och bet till, och som absolut inte ville bli lyfta! Jag anar att det handlar om en nypa osäkerhet på mig och den nya miljön, men även mycket om att nu när de är fria så vill de testa mig. De får testa på! Jag tillrättavisar dem med "NEJ" när de biter, och ger dem godis när de är snälla. Hoppas det funkar.

Cindy verkar jätteduktig på att gå på lådan! Inga missar vad jag sett, tack gode gud för det.
Kevin är ochså duktig men han har missat ungefär hälften av gångerna fram tills nu. Jag var just och köpta två lådor till som jag fyllde med samma pellets de hade i förra hemmet och han gick direkt på lådan.

De var 9 veckor gamla på bilden, nya bilder kommer så fort de känner sig tryggare med mig.

Ibland när det gör ont, när någon sårar mig,
måste jag påminna migsjälv om att det är okej att vara ledsen
Påminna migsjälv om att visa sina känslor inte är en svaghet, utan en styrka
Visst är det konstigt;
att man är uppväxt i ett samhälle där man helst inte ska visa så mycket av sitt innersta

Om man tycker om någon ska man helst inte visa det så mycket
Om man tycker illa om något ska man helst  inte visa det så mycket
Om man blir väldigt väldigt sårad ska man helst inte visa det så mycket

"Om man visar vad man känner så visar man sin svaghet
Att svälja och gå vidare visar på styrka"
Men dethär samhället bygger på individer som inte visar en ärlig bild av sig själva,
varken mot andra eller mot sigsjälva

Ingen kan tala om för en annan människa vad hon ska känna
för ingen styr över sina egna känslor
Men genom att visa vad man känner visar man även en del av vem man är
och det måste betyda styrka och mod
Att våga känna och visa 

Från mitt fönster!

Dundee är trött på kattungarna och visar det tydligt!

"Nu vill jag flytta, jag är redo! Jag sitter här tills det är dags."


"Suck, tiden går långsamt."


"Nu dyker jag ner här en stund, men jag tänker INTE flytta på mig."


"Jag ligger här tills det är dags....En månad säger du? Hur långt är det?"

Idag va jag ute och fyndade. När jag skulle åka hem med allt jag fyndat och, törstig som jag va, öppnade en burk cola insåg jag att händerna inte riktigt räckte till.
Tänk vad bra det hade varit om det fanns kroppsanpassade mugghållare. Toppen för törstiga storhandlare, skulle kunna bli en succé! Det tror jag att jag ska ta patent på  :oP



Jag fyndade bla dehär två superfina och stora transportväskorna inför flytten:


Jag är helt kär i dem  *lycklig*
Men jag tänker INTE skvallra var jag köpte dem. Hihi

Kattungarna tyckte dock, precis som alla småbarn, att omslagsplasten var MYCKET roligare!


När det endå va foto-dags ville stjärnorna visade upp sig.
Vackra Siri:


Dundee, vår prins:


.....han är så....hmmmm....???? Graciös ???? när han sover:


Söta Belli


som just nu löper och då får för sig konstiga grejjor. Typ som att "åh, här får jag plats" :


Och så Skorpan såklart


(Underbara Loveme ville inte va med på bild idag, hon får en egen tråd en annan gång som kompensation!)
Kattungarna får åxå en egen tråd, annars blir det jobbigt.
Det va min dag, och bara halva dagen har gått.

Ikväll blir det shaman-grejjs!

Jag vill citera författaren till boken jag just läst ut eftersom det på många sätt beskriver grunden till mitt sätt att se på världen....grunden till min tro, mitt sätt att jobba andligt. Det var en fantastisk bok!

"Ditt kaffebord, ditt hus, din bil är ingenting annat än miljarder kinetiska elektroner, som primärt är mellanrum - mellanrum mellan två atomer, mellanrum mellan kärnan och elektronen inom varje atom. Atomerna sitter så tätt ihop, att de skapar illusionen av kompakt massa, men det som förefaller vara materia är i själva verket ingenting annat än osynliga, snurrande, vibrerande ljuspunkter. Och vad är då en atom gjord av? Vad är kärnan gjord av? Vad är elektronerna gjorda av? Det vet vi inte. Vi låtsas att vi vet det. Vetenskapsmännen har gett namn åt den förkroppsligade Guden: de kallar den energi."
"Är atomerna i din kropp mer levande än atomerna i ditt kaffebord, som kanske en gång har varit atomerna i ett levande träd? Nej, atomerna är lika levande, energi är utbytbar" 
Amelia Kinkade, Hur man talar med djuren och får svar

Ikväll när jag skulle gå på bussen och åka hem från jobb kom en gammal man med rullator som skulle med.
Han hade en kvinna ca 40 år, med sig och gick sakta och va skakig, och stressen att hinna ombord på bussen fick honnom att trilla. Kvinnan rörde inte en fena medans han bara låg vettskrämd och skakade.
Jag, en kille till och busschaffören hjälpte honom upp och in i bussen, och satte honom där. Kvinnan bara vinkade och gick.
Han blödde igenom byxbenet. Jag frågade vart han skulle och om han hade någon som kunde möta upp honom/hjälpa honom. När jag tittade till såret blödde han kraftigt från gamla sår som slagits upp, tur att jag hade pappersnäsdukar på mig. Han skulle och handla sa han, men ingen som kunde hjälpa. Buss-chaffören erbjöd sig att köra honom till sjukhuset på väg till bussgaraget så jag åkte med mannen dit för att hjälpa honom hem sen igen. Väl där va det stängt och låst! Jag ringde det hem som mannen sa att han bodde på, men ingen svarade. Jag började bli riktigt irriterad, fanns det INGEN som skulle ta hand om denna stackars man???
Han orkade gå ca 10 meter, sen ville han sätta sig att vila. Hur skulle han kunna ha gått och handlat ensam? Han kunde ju knappt gå!
Då ringde vi 112 och fick en ambulans skickad. När de kom tog de över och körde mannen hem till ålderdomshemmet varpå jag tog bussen hem. Skönt att det löste sig tillslut....men i mig snurrade en känsla av otillräcklighet. Hade jag agerat rätt? Borde jag ha gjort något mer/något annat?